Tankar om dialekt, språk och kultur

Det är måndag och jag har haft en fin dag. Eller ska jag säga, jag har en fin dag, den är ju inte slut än! Jag har bland annat gjort en väldigt intressant intervju idag. Jag hade tänkt göra ett reportage om dialekten här i Ångermanland, skillnader mellan Härnösand och Kramfors och lite exempel på roliga uttryck. Jag fick kontakt med en kvinna som vuxit upp på landsbygden och är intresserad av språket här i trakten. Helt perfekt! Vi träffades idag på Rutiga duken och hon delade med sig av berättelser från Ångermanland, en näve kulturhistoria. Det var fantastiskt intressant och visst fick jag många roliga uttryck till mitt reportage! Men det finns en djupare aspekt också, något som slog mig när jag kom hem och satte mig vid datorn: berättelser kan inte leva utan sitt språk, språket kan inte leva utan sin kultur och kulturen kan inte leva utan sina berättelser! Kanske har jag fel men jag tänker dels på en berättartradition som allt mer försvunnit i vårt samhälle. Berättelserna är en del av vårt kulturarv, av vår historia. Imorse lyssnade jag på radion medan jag åt frukost, jag hörde att diskussionen om modersmålsundervisning i skolan, är uppe på bordet igen. Det finns de som menar att barn inte ska få den undervisningen, de ska lära sig svenska, punkt slut. För mig blev sambandet mellan språk och kultur så tydligt efter mitt möte med kvinnan från Ångermanland: tar man ifrån människor deras språk, tar man samtidigt ifrån dem en del av sin kultur, bandet till de gamla historierna klipps av. Jag tror inte att barn från andra länder lär sig svenska bättre om de tvingas lämna sitt modersmål, flerspråkighet är en gåva och det är lättare att lära sig ett språk om man har ett annat tryggt att falla tillbaka på. Vi kan inte ta ifrån människor deras historia, lika lite som vi kan tvinga alla att prata samma dialekt.

Jag märker att min blogg blir mer och mer politisk, jag har många tankar som jag släpper ut här. Nästa inlägg kanske blir mer personligt istället, vem vet.

Vi hörs och ses!